Maria

Maria föddes för tio månader sedan och är stjärnan som de flesta av hemmets aktiviteter cirklar runt. Hon var min nyckel in i familjens gemenskap för hon kan lika lite spanska som jag. När jag dök upp i söndags var hon den som välkomnade mig med ett fantastiskt skratt när jag kom in i köket och försökte urskilja ansiktena på de 13-14 personer som satt i det rökfyllda mörkret och väntade på frukosten. Hur kan det komma sig att jag, i ett hem där jag alltid befinner mig tillsammans ett antal människor, lyckas få bäst kontakt med en bebis? En flicka som ännu inte lärt sig sitt folks historia av förtryck och ekonomisk fattigdom. Hur man förväntas bete sig som maya och tjej när en vit europé sitter i ens kök. En liten människa som nyfiket ser en direkt i ögonen och ler. Om något visar Maria att vi alla föds lika som människor men formas utifrån våra olika förutsättningar. (Högtravande, jag vet, men det är sådana tankar som får tid och plats när man skärs av från sin vardag och landar i en by på andra sidan jorden.)

Marias mamma dog i feber två veckor efter att hon föddes. Marias pappa Andres tog med henne till sjukhuset i Huehuetenango, men läkaren skickade hem henne igen. Dagen efter dog hon. Nu har hon flera mammor: Franzisca, Patricia, Juana, Angelina, Isabella, Jolanda, Carlera m. fl. Alla tar hand om henne medan Andres är ute på fälten och arbetar.

Maria är äldst i familjen. Hon är Marias farmor. Som de flesta andra har hon ett namn på spanska och ett på choj. Hennes döttrar och söner kallar henne Malin. Tio månader gamla Maria är hennes ögonsten. Under sitt liv har hon fött tolv barn och tagit hand om betydligt fler. Överlevt ett inbördeskrig. Flytt till Mexico och flyttat tillbaka till Yalam. Hon har spenderat hela sitt liv i familjens kök och vet precis hur hon vill ha det. Hon skakar på huvudet och försöker dölja sitt skratt när jag plockar undan min tallrik eller utan att lyckas försöker göra tortillas. En man diskar inte. En man lagar inte mat. En vuxen har inte lika mjuka händer som en bebis. Jag sitter klädd i goretex, i ett kök i guatemalanska bergen, medan regnet droppar in och känner mig som en utomjording. En utomjordisk bebis som inte kan tala så att folk förstår, är ömtålig och bara ler nyfiket när alla runt omkring ger sitt allt för att jag ska trivas.

Maria heter även sambon som väntar i Stockholm på att jag ska komma hem.

/Niklas

Ps. Ni i Sickla som ska läsa hållbar utveklings-caset. Glöm inte att läsa in er på materialet som ni fick av Madde. Vi landar på en lördag, sover en söndag och sedan är det fullt ös! Kram

Barnen i Yalam

Barnen här är många! Nästan alla familjer har fler än tre barn- fyra barn och flera är inte ovanligt. När de är riktigt små, kanske enda upp till 2 års ålder, hänger barnen på ryggen hos mamman eller någon äldre syster.De ammas så länge det går och får en slurk lite då och då. Det verkar vara lite olika hur blöjor används – en del har tyg/fleeceblöjor, en del har inga alls.

De flesta småflickor har långa kjolar, sandaler eller plastballerinaskor (även när det regnar) och någon form av blus eller tröja. Småkillarna klär sig ungefär som hemma med byxor och tröja. På fötterna har de gymnastikskor eller stövlar.

Många barn har väldigt smutsiga kläder, vilket kan bero på att det inte finns bra tvätt och torkmöjligheter samt att det är lervälling ute och jordgolv i köket.

Vanliga namn på flickor är Maria, Cecilia, Anna, Rigoberta, Petrona, Nelly och Juanna. Killarna kan heta Dominic, Pedro, Pasqualle, Miguell, Alexander, Elmer och Juan.

Alla barn verkar lyssna på de vuxna och få hjälpa till mycket hemma fast de är små. Som femåring kan man få gå ut på gården och hugga ved med machete, sköta elden, bära omkring på småsyskon, hämta vatten samt hjälpa till att fylla bensin i dunkar. Som lite äldre får man hjälpa till på fälten om man är pojke och laga mat, städa och tvätta om man är flicka.

Ibland finns det tid att vara ute och leka och man är ute själv så snart man kan gå. Leksakerna är mycket få, någon liten plastbil eller en boll. Lekarna vi sett är att spela fotboll eller jaga varandra.

Det finns två förskolor varav en är statlig. I förskolan börjar man när man är fyra år. Barnen är alla glada att få gå dit. I förskolan här i centret lär barnen sig spanska och att räkna. De leker även en del lekar som Hela havet stormar. Man ritar en del, eftersom de flesta barn aldrig hållit i en penna hemma, I centrets förskola serveras ett mål mat (när det finns pengar från Sverige) barnen tvättar händerna, äter och borstar tänderna. Många barn har inga tandborstar hemma. Förskolan är ca:tre timmar per dag.

När man är sex till sju år börjar man i skolan. Här finns en statlig skola och skolan är obligatorisk, även om en del barn måste vara hemma och jobba istället. Inte alla barn följer alltså de första sex åren i skolan.

Årskurs 7 – 9 går man här i centret och det är ganska få elever som går i högstadiet. I andra byar är det så att många inte har högstadium och finns det, så är det mest killar som får gå. Här i centret är det dock annorlunda. De har arbetat aktivt för att få flickor att gå i högstadiet och nu är det fler flickor än pojkar som går här.

En del tjejer i högstadiet har långa kjolar men det finns även de som har jeans. Killarna har jeans, skjorta eller tröja, vita spetsiga skor (myggjagare) och några läderliknande jackor. Alla har gele i håret.

Skolan slutar tre på dagarna utom på fredagar då man slutar 11.30. Efter skolan finns det grupper av elever som turas om att sopa och svabba golv.

Det är vanligt att stora grupper av elever stannar kvar  och pratar och hänger efter skolan. Om de inte måste direkt hem och arbeta.

I alla stadier verkar alla barn väldigt glada och stolta över att få gå till skolan.

/ Anna och Anna

En helt vanlig morgon

Hos Bartolo och Isabel börjar morgonen tidigt, åtminstone för Isabel. Hon är uppe strax efter 5 och ska ordna med majsdegen så att hon kan komma igång med att grädda tortillas. Det är nämligen huvudtillbehöret till varje frukost, varje lunch och dessutom varje middag.

När jag och Nicklas kommer till frukostbordet blir vi denna morgon serverade en skål med äggröra, en kopp med varmt vatten för vårt te och nygräddade tortillas. Några är färska från spisen medan några är från gårdagen och rostade på spisen för att få den hårda och krispiga känslan som våra hårda tacoskal hemma har.

Under frukosten börjar dagen gry och i dörren dyker en figur upp. Det är en av hundarna som håller sig runt huset. Om det är familjens hund är vi osäkra på men den är inte välkommen i köket i alla fall. Snart inser denna det och vänder bort.

Det går inte lång tid innan en ny figur dyker upp. Det är en duva som inte har några som helst problem med att ta sig in. Den knatar runt ett tag och försvinner med några majskorn som den hittade på golvet.

Strax efter har vi en till hund som vågar sig lite längre in i dörröppningen men även denna vet egentligen att passeringen inte är tillåten.

Duvan kommer tillbaka och har den här gången en vän med sig. Det ligger en ny hög med majskorn på golvet som måste städas upp!

Inte långt senare kommer ytterligare en hund som försiktigt närmar sig. Hunden tittar sig oroligt omkring och märker att den har ögonen på sig vilket inte ger någon större möjlighet att smyga sig mot lite tappade bitar av tortilla. Moloket vänder även den i dörren och går ut.

Av alla djur är det en lite varelse som får gå helt fritt inne i köket. Det är familjens katt. Namnet tror vi är Seljo. Hon håller sig nära spisen där elden värmer bra. Något matskål ser vi inte att hon har och hon blir heller inte serverad något från spisen. Hon ser rätt nöjd ut i alla fall. Kanske är hon faktiskt mätt efter skrovmålet som hon fick tag på kvällen innan då en stor trollsländeliknande insekt flög in i köket.

Snart har vi ännu en besökare under frukosten. En av familjens hönor verkar ha fått nys om majskornen på golvet och tar sig obehindrat fram till högen. Efter några rappa hugg mot kornen verkar den nöjd och ger sig av.

Under hela denna cirkus har vi ytterligare en liten varelse som går runt precis som den vill. Det är familjens yngsta barn Brenda. 1 år 4 månader och ett rejält knippe med glädje. Lite blyg över främlingarna som sitter vid deras bord och äter men ändå lite nyfiken.

Dagen fortsätter och jag och Nicklas går till skolan med ett litet större leende än vanligt, efter en helt vanlig frukost hos Bartolomo och Isabel.

/Petri Matalamaa

En bit av Guatemalas historia

Under inbördeskriget i Guatemala som varade mellan åren 1954-96 så låg makten hos flera olika militära presidenter. På 80-talet var det en president som inledde en intensiv jakt på gerillan som höll till uppe i bergen i närheten av Mayabefolkningen. Eftersom militären hade svårt att hitta gerillamedlemar började dom att utplåna Mayabyar i hopp om att få tag på gerillan.  Armens strategi var att om vi inte kan fånga fisken får vi tömma vattnet. 1982 kom dom till byn San Fransico som är grannby med Yalambojoch där vi nu befinner oss. Militären kom in i byn med lastbilar och helikoptrar fulla av ammunition och skjutvapen som byborna fick lasta av. Därefter fick kvinnor och män ställa sig i två led. Männen fördes in i folkets hus och kvinnor och flickor i kyrkan. Små barn slogs ihjäl mot stenar eller höggs ihjäl med machetes. Kvinnorna och de äldre flickorna våldtogs varefter de sköts ihjäl. Männen i folkets hus sköts också ihjäl. Medan allt det här pågick fick några kvinnor från Yalambojoch komma dit med en oxe som slaktades och kvinnorna fick tillreda den, sen dödades även de. Soldaterna festade medan massakern pågick. Av de 400 byborna överlevde bara ett fåtal, ca 20. Några av dem befann sig ute på fälten och två lyckades fly efter att de hamnat under sina dödade kamrater. Hela byn brändes ned och idag finns bara rester av husgrunden till folkets hus kvar samt en mindre Mayapyramid i sten. Total dödades 200 000 personer i inbördeskriget, varav de allra flesta var Mayaindianer.

Mi familia

Min guatemalanska familj består av mamma, pappa och fem barn. Det äldsta barnet, Angelina, är 14 år och går inte i skolan. Hon är istället hemma hela dagarna och hjälper mamman med hushållet; det ska bakas tortillas på morgonen, serveras frukost till gästerna från Sverige, tas hand om småsyskon och två dagar i rad har Angelina varit vid floden och tvättat kläder. Jag frågade om hon skulle vilja gå i skolan och fick till svar att hennes föräldrar inte tycker att det är någon idé. Det finns ingen gymnasieskola i byn och familjen skulle inte ha råd att låta henne åka iväg sedan, efter högstadiet, för att studera vidare – så därför går hon inte i högstadiet heller… Mer än hälften av ungdomarna i byn som har “åldern inne” för högstadiet går inte i skolan, men man jobbar man aktivt för att detta ska öka. Angelina har en lillasyster som går i förskolan. Ungefär 80% av småbarnen i byn går i förskolan – så när hon kommer upp i högstadieåldern kanske fler ungdomar än idag får utbildning!

Pappan i familjen jobbar med odlingarna; familjen odlar majs och bönor och det är också det vi får till mat varenda dag (plus ägg!). Tre gånger om dagen… Det pappan odlar räcker inte till att sälja, utan är bara till familjens behov. De enda pengarna man får in kommer från bensinförsäljning. Man har några dunkar vid huset och när bilarna nere på vägen tutar springer mamman ner och fyller på. Ibland finns det småjobb i byn som pappan kan göra, men annars är det endast bensinen man får in pengar på.

Man har tre hus i familjen; ett som vi svenskar sover i, ett som familjen sover i och ett köksskjul. Inget rinnande vatten och ett minimalt litet dass med ett hål i trägolvet som man ska försöka pricka – men däremot har man både tv och mobiltelefon. Det är otroligt spännande att bo här, att få uppleva en helt annan värld! Familjen har inte så mycket, men är väldigt generösa med det de har och gör allt för att vi ska trivas. Så ser det ut “hemma hos oss”!

Hälsningar Madde från Sickla och Sandra från Guatemala City

Livet i Yalam

Mitt i regnskogen i norra Guatemala i en by med cirka 1000 mayaindianer har vi mött en otrolig gästvänlighet och glädje om än lite avvaktande från båda håll. Vi är utplacerade två och två runt om i byn. Några i familjerna kan spanska, andra inte men det gör inte så mycket för de flesta här pratar chuj och vi använder kroppsspråket så gott vi kan.

Första morgonen vaknade vi upp på våra plankor och traskade iväg för att äta frukost kl. 7. Köksdelen sitter inte ihop med huset utan har ett eget separat rum, några med skorsten andra inte. Stampat jordgolv och katter, hundar, höns springer runt våra ben när vi äter. Maten är bra, många nya smaker som ska upptäckas och ingen går hungrig därifrån. Magsjukan har bedarrat, för tillfället…

Familjerna är stora, många bor tillsammans och det är inte ovanligt att ett tiotal personer bor tillsamman. Barnen är många och glada över att gå i skolan, men också lite blyga för oss stora, bleka svenskar.

Denna vecka är “veckan utan böcker” för högstadiet, vilket innebär en del praktiskt arbete och föreläsningar utifrån. Varje morgon inleds med en samling för både pojkar och flickor för att få dem att närma sig varandra fysiskt. Det innebär ramsor och danser som t ex “merekete”, “aramsamsam” och en kramcirkel.

Internationella kvinnodagen fick mycket uppmärksamhet och för första gången gjordes en parad genom byn med egenhändigt gjorda plakat och sång och musik. Detta var både uppskattat och chockartat för byborna som fortfarande har väldigt traditionella könsroller.

Vi är inte bara i skolan utan har en hel del tid med familjerna och att gå på utflykter i området. En promenad till ett närliggande vattenfall avslutade dagen och när mörkret infaller, sådär vid 19-tiden, då är vi så trötta att vi snart stupar i säng. Dagarna här börjar redan kl. 04.00 med att kvinnorna mal sin majs på en majskvarn för att förbereda dagens tortillabak och männen gör sig i ordning för att gå till odlingarna. Nu har vi lyckas att få tekniken att fungera genom att lägga in det här. Internet ligger ofta nere, det är ofta strömavbrott så det är bara att gilla läget och vänta.

Maria, Bosse och Anna

Yalambojoch

Lördag den 5/3. Sitter i ficklampans sken och skriver. Klockan är 20.00 och det är sedan 1 ½ timme tillbaka kolsvart ute. I dag har vi äntligen kommit fram till vårt mål: Yalam.

Resan hit var minst sagt strapatsfylld. Den tog hela tio timmar och gick över bergen. Till att börja med var vägen asfalterad men övergick snart i något som man med god vilja kan kalla väg. Grus, smalt, krokigt, högt och stora hål i vägen. För de som vågade titta var det en helt fantastig utsikt.

Naturen ändrade sig hela tiden, många missade dock detta då de valde att blunda…. Gröna lunds berg och dalbana var in ingenting mot denna resa över bergen. Men dock var det en otrolig naturupplevelse som vi inte skulle vilja vara utan. Vi passera hela tiden små byar där vi möttes av nyfikna och intresserade människor. Vi kände oss mycket bleka och grå jämförelse. Gruppen har inlett en stafett som började i går. Magsjukan har nämligen näslat sig in, hittills så har två haft pinnen, eller faktiskt en till som dock inte drabbades av magsjuka utan slog i sin tå så blodvite uppstod. Vi andra väntar på vår tur… Vi möttes av ett mycket trevligt välkomnande.

En grupp fyra och femåringar i traditionella dräkter dansade två danser för oss, så himla söta. Efteråt bjöds vi på god mat. Denna gång utan bönor… Natten har varit varierande, allt från god till att ligga och lyssna till byns serenad av skällande hundar, galande tuppar (varför gala mitt i natten när det är kolsvart??)

I dag blev vi hämtade av ”våra familjer”. Två och två vandrade vi tillsammans med mamman eller pappan i familjen. Tyvärr så fullkomligt vräkte det ner regn när vi tog oss genom byn till olika små hus. Familjerna är så vänliga och vi känner oss väl mottagna. Lite problem med språket finns förstås då flera av oss inte pratar spanska och en del i familjerna bara pratar chuk. Men det löser sig med hjälp av teckenspråk och bra tolkar.

Efter fruk9osten fick vi se hur vi ska sova… Efter frukosten var det lite uppehåll i regnandet så hela gruppen begav sig till Sanfransisko. Där berättade en man som mirakulöst överlevt den fruktansvärda massakern som skedde 1982. Allt var borta i byn som totalförstördes. Under tiden hade regnet kommit tillbaka med full kraft.

Försäljning av gummistövlar har ökat markant i byn.

/Agneta och Anna.