Marias mamma dog i feber två veckor efter att hon föddes. Marias pappa Andres tog med henne till sjukhuset i Huehuetenango, men läkaren skickade hem henne igen. Dagen efter dog hon. Nu har hon flera mammor: Franzisca, Patricia, Juana, Angelina, Isabella, Jolanda, Carlera m. fl. Alla tar hand om henne medan Andres är ute på fälten och arbetar.

Maria är äldst i familjen. Hon är Marias farmor. Som de flesta andra har hon ett namn på spanska och ett på choj. Hennes döttrar och söner kallar henne Malin. Tio månader gamla Maria är hennes ögonsten. Under sitt liv har hon fött tolv barn och tagit hand om betydligt fler. Överlevt ett inbördeskrig. Flytt till Mexico och flyttat tillbaka till Yalam. Hon har spenderat hela sitt liv i familjens kök och vet precis hur hon vill ha det. Hon skakar på huvudet och försöker dölja sitt skratt när jag plockar undan min tallrik eller utan att lyckas försöker göra tortillas. En man diskar inte. En man lagar inte mat. En vuxen har inte lika mjuka händer som en bebis. Jag sitter klädd i goretex, i ett kök i guatemalanska bergen, medan regnet droppar in och känner mig som en utomjording. En utomjordisk bebis som inte kan tala så att folk förstår, är ömtålig och bara ler nyfiket när alla runt omkring ger sitt allt för att jag ska trivas.

Maria heter även sambon som väntar i Stockholm på att jag ska komma hem.

/Niklas

Ps. Ni i Sickla som ska läsa hållbar utveklings-caset. Glöm inte att läsa in er på materialet som ni fick av Madde. Vi landar på en lördag, sover en söndag och sedan är det fullt ös! Kram

De flesta småflickor har långa kjolar, sandaler eller plastballerinaskor (även när det regnar) och någon form av blus eller tröja. Småkillarna klär sig ungefär som hemma med byxor och tröja. På fötterna har de gymnastikskor eller stövlar.

Många barn har väldigt smutsiga kläder, vilket kan bero på att det inte finns bra tvätt och torkmöjligheter samt att det är lervälling ute och jordgolv i köket.

Vanliga namn på flickor är Maria, Cecilia, Anna, Rigoberta, Petrona, Nelly och Juanna. Killarna kan heta Dominic, Pedro, Pasqualle, Miguell, Alexander, Elmer och Juan.

Alla barn verkar lyssna på de vuxna och få hjälpa till mycket hemma fast de är små. Som femåring kan man få gå ut på gården och hugga ved med machete, sköta elden, bära omkring på småsyskon, hämta vatten samt hjälpa till att fylla bensin i dunkar. Som lite äldre får man hjälpa till på fälten om man är pojke och laga mat, städa och tvätta om man är flicka.

Ibland finns det tid att vara ute och leka och man är ute själv så snart man kan gå. Leksakerna är mycket få, någon liten plastbil eller en boll. Lekarna vi sett är att spela fotboll eller jaga varandra.

Det finns två förskolor varav en är statlig. I förskolan börjar man när man är fyra år. Barnen är alla glada att få gå dit. I förskolan här i centret lär barnen sig spanska och att räkna. De leker även en del lekar som Hela havet stormar. Man ritar en del, eftersom de flesta barn aldrig hållit i en penna hemma, I centrets förskola serveras ett mål mat (när det finns pengar från Sverige) barnen tvättar händerna, äter och borstar tänderna. Många barn har inga tandborstar hemma. Förskolan är ca:tre timmar per dag.

När man är sex till sju år börjar man i skolan. Här finns en statlig skola och skolan är obligatorisk, även om en del barn måste vara hemma och jobba istället. Inte alla barn följer alltså de första sex åren i skolan.

Årskurs 7 – 9 går man här i centret och det är ganska få elever som går i högstadiet. I andra byar är det så att många inte har högstadium och finns det, så är det mest killar som får gå. Här i centret är det dock annorlunda. De har arbetat aktivt för att få flickor att gå i högstadiet och nu är det fler flickor än pojkar som går här.

En del tjejer i högstadiet har långa kjolar men det finns även de som har jeans. Killarna har jeans, skjorta eller tröja, vita spetsiga skor (myggjagare) och några läderliknande jackor. Alla har gele i håret.

Skolan slutar tre på dagarna utom på fredagar då man slutar 11.30. Efter skolan finns det grupper av elever som turas om att sopa och svabba golv.

Det är vanligt att stora grupper av elever stannar kvar  och pratar och hänger efter skolan. Om de inte måste direkt hem och arbeta.

I alla stadier verkar alla barn väldigt glada och stolta över att få gå till skolan.

/ Anna och Anna

Dagen fortsätter och jag och Nicklas går till skolan med ett litet större leende än vanligt, efter en helt vanlig frukost hos Bartolomo och Isabel.

/Petri Matalamaa

Pappan i familjen jobbar med odlingarna; familjen odlar majs och bönor och det är också det vi får till mat varenda dag (plus ägg!). Tre gånger om dagen… Det pappan odlar räcker inte till att sälja, utan är bara till familjens behov. De enda pengarna man får in kommer från bensinförsäljning. Man har några dunkar vid huset och när bilarna nere på vägen tutar springer mamman ner och fyller på. Ibland finns det småjobb i byn som pappan kan göra, men annars är det endast bensinen man får in pengar på.

Man har tre hus i familjen; ett som vi svenskar sover i, ett som familjen sover i och ett köksskjul. Inget rinnande vatten och ett minimalt litet dass med ett hål i trägolvet som man ska försöka pricka – men däremot har man både tv och mobiltelefon. Det är otroligt spännande att bo här, att få uppleva en helt annan värld! Familjen har inte så mycket, men är väldigt generösa med det de har och gör allt för att vi ska trivas. Så ser det ut ”hemma hos oss”!

Hälsningar Madde från Sickla och Sandra från Guatemala City

Första morgonen vaknade vi upp på våra plankor och traskade iväg för att äta frukost kl. 7. Köksdelen sitter inte ihop med huset utan har ett eget separat rum, några med skorsten andra inte. Stampat jordgolv och katter, hundar, höns springer runt våra ben när vi äter. Maten är bra, många nya smaker som ska upptäckas och ingen går hungrig därifrån. Magsjukan har bedarrat, för tillfället…

Familjerna är stora, många bor tillsammans och det är inte ovanligt att ett tiotal personer bor tillsamman. Barnen är många och glada över att gå i skolan, men också lite blyga för oss stora, bleka svenskar.

Denna vecka är ”veckan utan böcker” för högstadiet, vilket innebär en del praktiskt arbete och föreläsningar utifrån. Varje morgon inleds med en samling för både pojkar och flickor för att få dem att närma sig varandra fysiskt. Det innebär ramsor och danser som t ex ”merekete”, ”aramsamsam” och en kramcirkel.

Internationella kvinnodagen fick mycket uppmärksamhet och för första gången gjordes en parad genom byn med egenhändigt gjorda plakat och sång och musik. Detta var både uppskattat och chockartat för byborna som fortfarande har väldigt traditionella könsroller.

Vi är inte bara i skolan utan har en hel del tid med familjerna och att gå på utflykter i området. En promenad till ett närliggande vattenfall avslutade dagen och när mörkret infaller, sådär vid 19-tiden, då är vi så trötta att vi snart stupar i säng. Dagarna här börjar redan kl. 04.00 med att kvinnorna mal sin majs på en majskvarn för att förbereda dagens tortillabak och männen gör sig i ordning för att gå till odlingarna. Nu har vi lyckas att få tekniken att fungera genom att lägga in det här. Internet ligger ofta nere, det är ofta strömavbrott så det är bara att gilla läget och vänta.

Maria, Bosse och Anna

Resan hit var minst sagt strapatsfylld. Den tog hela tio timmar och gick över bergen. Till att börja med var vägen asfalterad men övergick snart i något som man med god vilja kan kalla väg. Grus, smalt, krokigt, högt och stora hål i vägen. För de som vågade titta var det en helt fantastig utsikt.

Naturen ändrade sig hela tiden, många missade dock detta då de valde att blunda…. Gröna lunds berg och dalbana var in ingenting mot denna resa över bergen. Men dock var det en otrolig naturupplevelse som vi inte skulle vilja vara utan. Vi passera hela tiden små byar där vi möttes av nyfikna och intresserade människor. Vi kände oss mycket bleka och grå jämförelse. Gruppen har inlett en stafett som började i går. Magsjukan har nämligen näslat sig in, hittills så har två haft pinnen, eller faktiskt en till som dock inte drabbades av magsjuka utan slog i sin tå så blodvite uppstod. Vi andra väntar på vår tur… Vi möttes av ett mycket trevligt välkomnande.

En grupp fyra och femåringar i traditionella dräkter dansade två danser för oss, så himla söta. Efteråt bjöds vi på god mat. Denna gång utan bönor… Natten har varit varierande, allt från god till att ligga och lyssna till byns serenad av skällande hundar, galande tuppar (varför gala mitt i natten när det är kolsvart??)

I dag blev vi hämtade av ”våra familjer”. Två och två vandrade vi tillsammans med mamman eller pappan i familjen. Tyvärr så fullkomligt vräkte det ner regn när vi tog oss genom byn till olika små hus. Familjerna är så vänliga och vi känner oss väl mottagna. Lite problem med språket finns förstås då flera av oss inte pratar spanska och en del i familjerna bara pratar chuk. Men det löser sig med hjälp av teckenspråk och bra tolkar.

Efter fruk9osten fick vi se hur vi ska sova… Efter frukosten var det lite uppehåll i regnandet så hela gruppen begav sig till Sanfransisko. Där berättade en man som mirakulöst överlevt den fruktansvärda massakern som skedde 1982. Allt var borta i byn som totalförstördes. Under tiden hade regnet kommit tillbaka med full kraft.

Försäljning av gummistövlar har ökat markant i byn.

/Agneta och Anna.

Vi har kommit till en riktigt trevlig liten stad som bebos av drygt 100 000 invånare. Resan hit började tidigt från Guatemala City då vi drog iväg på fastande mage med bussen kl. 06.00. Frukosten väntade först ett par timmar in på bussturen och den väntan var den värd.

Vi åt på en vägrestaurang och blev serverade en traditionell frukost som bestod av en väldigt söt välling till att börja med. Efter det var det någon sorts bönröra, äggröra, banan, melon och tortillas direkt från spisen. Till detta var det kaffe eller te som gällde. Det var en riktigt mättande historia som alla kände sig nöjda med.

Därefter fortsatte vi längs en snirklande väg som gick längs bergsväggarna. Vi stannade till ett par gånger för att sträcka på benen vilket var välbehövligt. Första stoppet var på 2700 möh vid en utkiksplats över en dal med vulkaner och berg runtomkring.

Vägen gick växelvis upp och ner och svängde skarpt både till höger och vänster. Efter ett tag kändes verkligen att kroppen parerade varje sväng för att inte tippa omkull i sätet. Högsta höjden på sträckan var 3015 möh och hade döpts till Alaska.

Väl framme i Huehuetenango närmare kl.14.00 studsade vi in på hotel Casa Blanca mitt i centrum. Vi har alla tagit en promenad i stan för att växla pengar och njuta av det underbara vädret. Hur låter drygt 20 grader varmt? Strålande sol och en ljummen sommarvind på 2000 möh?

Vi har precis njutit av en middag och på bilden ser ni några av besökarna från Nicaragua och en av våra tolkar, Allan vid middagen.

Dagen har avslutats med en debriefing tillsammans Per och Johanna. Morgondagens program har genomgåtts och det innehåller bl.a. ett besök hos en hjälporganisation och undersöka en Mayaruin.

Tills vi hörs igen får ni ha det riktigt bra där hemma!

/Petri